Riksförbundet BarnenFörst

Start sida

Rädsla, ensamhet, panik en krigshistoria.

Du har säkert många gånger hört om barn som vuxit upp under hemska omständigheter så som krig eller nått annat som viker sig från det trygga samhälle vi lever i nu.

Mitt namn är Shekofeh, jag är nu 20 år gammal och det här är min krigshistoria förkortat till en artikel.

Jag var bara arton månader när mina föräldrar på grundav sina politiska åsikter och värderingar blev tvungna att lämna sitt hemland Iran och fly med mig till bergen i Irak i hopp om ett bättre liv.

Trotts att det nu är mer än tolv år sedan minns jag det som om det var igår.

Den dammiga luften, oron bland folket, lukterna, känslorna och framför allt bomberna.

Som alla andra barn var jag nyfiken och lekglad, och när jag tänker tillbaka så försöker jag för min egen skull att tänka på dem lyckliga stunderna, tänka på erfarenheten och kunskapen som jag fått av att leva som jag gjorde.

Jag gör mitt bästa för att inte minnas stunderna i skyddsrummen, doften av nyoljade gevär och synen av sönderbombade ruiner.

Men hur hårt jag än blundar och hur högt jag än låter min stereo spela så finns det saker som inte går att glömma ljud som inte går att dämpa, bilder som inte lämnar näthinnan.

Känslan av att du när som hälst han skiljas ifrån dina föräldrar för gott, känslan av att allting som du anser som ditt kan försvinna i vilken sekund som hälst.

Jag Var bara tre år när jag blev skickad till ett barnhem, för att skyddas ifrån bomberna som hotade att falla från skyarna.

Vi var kanske över tjugo barn som hade fått lämna våra föräldrar och levde nu under samma tak.

Vi gjorde väll det som många andra barn gör, lekte och levde ett normalt dagis liv, den ända skillnaden var att när klockan slog tre på eftermiddagen, var den ingen mamma eller pappa som kom för att hämta oss.

Jag minns den tiden som den värsta i mitt liv.

Och fortfarande när jag blickar tillbaka idag, kan jag börja skaka av rädsla.

Tänk om jag aldrig får träffa mamma och pappa igen, tänk om det där flygplanet som flyger högt där uppe tänker släppa bomber på oss, tänk om den där polisen på gatan tänker arrestera oss.

Personalen på barnhemmet gjorde säkert sitt bästa för att ge oss nått värdigt nog att kalla ett liv, och även om jag hur mycket jag än försöker inte kan minas dem med glädje var dem ändå en hjälpande hand.

Jag minns att vi en gång om månaden ungefär fick vars en banan ett tuggummi och en plast visselpipa formad som en fågel, ibland var dem rosa och ibland var den orange.

Dessa dagar var lyckan som störst, vi sprang omkring på gården i flera immar och blåste i våra plast fåglar och  var nöjda med det.

När jag tänker tillbaka på dessa stunder så kan jag ändå känna nonslags glädje.

Barn fungerar på det sättet det kvittar hur eländigt vardagen är eller hur olyckliga dem är någonstans hittar dem ett lust att hålla fast i.

När jag var liten var nöjd med mina små gåvor en gång i månaden, och jag känner mig inte bitter över det lilla jag fick då, det som sätter knivar i hjärtat är själva tanken på att ett barn ska känna sig nöjd av bara det lilla.

Som jag nämnde tidigare var separationen från mina föräldrar det värsta, alla barn behöver någon som dem kan kalla mamma eller pappa, någon som ger dem kärlek och pussar dem god natt, någon som lovar att skydda dem ifrån allt ont i världen.

Jag kan för mitt inre se sönder skjutna människor, höra bomberna och känna hur dem skakar om marken, men ingen är värre än rädslan att förlora dem viktigaste människorna i ditt liv, nämligen dina föräldrar.

Efter min tid på barnhemmet hade jag glömt bort all persiska och pratade nu bara kurdiska, vilket ledde till att när jag sedan träffade min mamma kunde vi inte längre prata med varandra som förut, och jag kan nu förstå det avstånd som min mamma måste ha känt då. Tänk dig att du inte kan förstå det språk som ditt barn talar.

Jag vet att jag borde skatta mig lycka för att verken jag eller mina föräldrar har några fysiska skador idag.

Vi lever ett bra liv nu och kan skatta allt det hemska som vårt förflutna.

Men känslan att en gång ha levt under ständiga hot lämnar aldrig kroppen.

Jag skulle kunna hålla på och berätta historier om min barndom i dagar och sidorna skulle räcka till en hel bok.

Mer jag tänker stanna här, för det jag vill att ni ska förstå har inte med händelser att göra, det handlar om känslor och om det som händer inuti ett barn.

Många förvånas över hur mycket jag minns, och hur klara bilder jag har i mitt huvud.

Folk borde istället för att imponeras bli rädda och på sätt förstå det hemska det starka och det högst omänskliga liv som jag som så många andra barn tvingats leva.

Så jag lämnar er nu, och hoppas att jag lyckats ge er en inblick i vardagen för så många oskyldiga små liv.

Många varma hälsningar/Shekofeh