”Aldrig trodde jag att det här kunde
hända i mitt land”
Skriver frilansjournalisten Ida
Lindkvist
Ida Lindqvist: Svenska myndigheter
behandlar flyktingar på omänskligt sätt
Har du upplevt en
avvisning, Barbro Holmberg? Lever jag verkligen i ett demokratiskt
land vid namn Sverige? Eller är mitt Sverige som jag trott på en enda
illusion?
Varför dessa frågor? Jo, jag har sett det med egna ögon hur vi
fastbinder armar och ben på gamla och sjuka flyktingar som kämpar för
att inte slippa tvångsplaceringar på flygplanet som för dem tillbaka
till diktaturer. Jag har mött gömda familjer som är så rädda för
svensk polis att de skakar så fort de hör sirener tjuta. Jag
överdriver inte.
Jag
kan inte glömma
en liten pojke som vid ett paniktillfälle satte på sig cyklop för att
skydda ögonen då svensk polis med skällande hundar hotade med att
spruta in tårgas om inte dörren öppnades.
Aldrig
trodde jag att det här kunde hända i mitt land.
Flyktingpolitiken
är ett hett ämne i media den senaste tiden. Nya lagar har trätt i
kraft. Det är bra, men den svenska regeringen tvingas inte stå till
svars.
Avvisningsmetoderna som idag tyvärr används måste upp till ytan. Jag
anser att skattebetalarna i Sverige har rätt att få veta var en del av
deras skattepengar tar vägen.
Jag
tycker även att det är dags att våga tala om vad detta egentligen
handlar om, nämligen rasism.
Sverige
tar sig friheten att behandla flyktingar på ett sätt som vi absolut
inte skulle göra om det gällde svenskar i nöd. Vi skulle aldrig skicka
tillbaka familjer till säker tortyr eller död. En sak till: Vi skulle
framför allt inte låta våra barn ligga sondmattade i månader!
Smaka
då på ordet
rasism – det är just det de handlar om!
Vid
flera tillfällen har jag talat med ansvariga på Migrationsverket.
Ibland har jag följt med flyktingar för att träffa handläggare på
Utlänningsnämnden. Det var först då som jag insåg vilka vi hade att
göra med. Deras nonchalanta och kalla bemötande gentemot mig och
framför allt mot flyktingarna fick mig att må illa.
En
annan aspekt
är integrationsfrågan. Våra politiker talar ofta om hur viktigt det är
att invandrare känner sig trygga och hemma här i Sverige.
Är
det möjligt att de människor som mot all förmodan får
uppehållstillstånd, någonsin kommer att känna förtroende för Sverige?
Hur förhåller man sig till ett land som har låtit deras barn ligga
apatiska i månader och som har skickat tillbaka släktingar och vänner
till hemlandets diktaturer?
Tillvägagångssättet
svenska myndigheter använder sig av vid avvisningar och i dialoger med
flyktingar är rent omänskliga.
Inte
nog med det så bryter den svenska staten gång på gång mot
barnkonventionen vid behandling av flyktingbarn.
Min
önskan är att Migrationsminister Barbro Holmberg kunde närvara vid en
avvisning och med egna ögon se den förtvivlan och dödsskräck som de
här människorna tvingats utstå. Möta föräldrarna till barn som ligger
i sängen som om de vore döda, känna på deras utmärglade kroppar och se
liggsåren som inte blir omskötta som det ska.
Jag
är fullt medveten
om att vi inte kan hjälpa alla människor som söker asyl, men det är
inte ett skäl till att behandla människor på det fruktansvärda sätt
som sker idag.
Det
är dags för svenska myndigheter att bekänna färg, erkänna brister och
faktiskt göra något åt dem.
Lever
jag verkligen i ett demokratiskt land vid namn Sverige?
Ida Lindqvist
frilansjournalist
Publicerad:
2005-11-30
