Riksförbundet BarnenFörst

Start sida

Du jobbar med ensamkommande FB trivs du med jobbet?

Jag trivs mycket bra med mitt jobb. Man jobbar mitt i ungdomarnas vardag och det är ett privilegium att under en kort tid av deras liv få ta del av den utveckling som de går igenom.

Vad är dina arbetsuppgifter?

Eftersom lagstiftningen säger att ungdomarna ska vara redo för eget boende vid 18 års ålder så ser jag min främsta uppgift att förbereda dem för detta. Målet är att ungdomen upplever trygghet i det nya landet. Självständighet och stärkt självkänsla är viktigt. Ungdomarna har olika behov men personalen hjälper bl.a. till med läxläsning, informerar om det svenska samhället, hjälper till med vardagliga bestyr som att handla, laga mat, städa. Men den viktigaste uppgiften är att ”finnas där”, att ungdomarna har någon att prata med oavsett om det gäller små frågor i vardagen eller stora livsfrågor. 

Varför kommer de hit ensamma?

En del ungdomar har flytt sina hemländer tillsammans med andra familjemedlemmar, men de har tappat bort varandra på vägen. Vissa har varit inkallade till krigstjänstgöring trots sin låga ålder. Det kostar dessutom pengar att vara på flykt och många familjer kan inte bekosta hela familjens flykt.  

Det är inte lätt att lämna familjen i den åldern. Hur mår dem?

Jag slutar aldrig förvånas över vilken livsgnista många av ungdomarna visar. De har alla gått igenom oerhört slitsamma separationer. Även om de periodvis kan må sämre mår de flesta ändå relativt bra med tanke på omständigheterna. De känner alla sorg och kan känna sig otrygga. Vilket enligt mig är ett sundhetstecken. Att inte visa några känslor alls i deras livssituation är ett tecken på att känslorna stängts av. Och det är sällan en bra lösning. Sorg är en del av livet, inte minst när man tvingats lämna sin grundtrygghet. Det gäller att lära sig att leva med sin sorg och hantera denna. Sorgen visar sig på olika sätt hos olika ungdomar. Sömnproblem är vanligt och ibland kan skolan kännas övermäktig när tankarna snurrar kring familjen och framtiden i Sverige. Men för det mesta rullar vardagen på trots sorgen. Perioder av ovisshet och tvivel går över i perioder av framtidstro, vänder sedan till ovisshet och känslor av ensamhet för att sedan ge plats åt känslan av hopp o.s.v.  Målet är att perioderna av framtidstro och hopp tar alltmer överhand och att sorgen och tomheten känns alltmer hanterbar. Jag upplever att ungdomarna alltid försöker göra sitt bästa utifrån den situation som de befinner sig i.

Hur är kontakten med familjen?

De ungdomar som tappat kontakten med sina familjemedlemmar tar kontakt med t.ex. Röda Korset som kan hjälpa till med eftersökning. Ungdomarnas liv i Sverige underlättas givetvis om de vet var deras familjemedlemmar finns. Ovissheten över hur föräldrarna eller syskonen mår och var de finns tar mycket energi. En stor lättnad infinner sig om man får veta att de lever. Separationen är fortfarande ett faktum, men den är lättare att hantera. De flesta ungdomar som vet var deras familjer finns har telefonkontakt med dem. Det är skönt att höra sina föräldrars röster, men givetvis väcker det många jobbiga känslor också.

Hur bemöts de av er? Hur tar ni hand om dem? Är ni deras vårdnadshavare?

Personalens viktigaste uppgift är att försöka bygga upp så trygghetsingivande relationer som möjligt. Ungdomarna måste uppleva att personalen vill dem väl och att de kan lita på oss. Vi ska inte ta deras föräldrars ställe, för ingen kan ersätta tomheten efter föräldrarna. Men personalen kan finnas där som ett viktigt bollplank och vara en vuxen förebild i vardagen. Vi har enligt lag inte en vårdnadshavares befogenheter utan visst ansvar t.ex. deras ekonomi ligger på ungdomens god man. Alla människor behöver vägledning, så trots att vi inte är vårdnadshavare är t.ex. gränssättning en del av vårt arbete. Jag upplever att relevant och konsekvent gränssättningen utgör den svåraste delen av arbetet, inte minst då vi är åtta personal med olika sätt att bemöta ungdomarna.

Vad är det svåraste för dem i det nya landet?

Jag tror att känslan av ovisshet inför framtiden är det svåraste. Kommer jag att kunna träffa min familj och mina vänner igen? Kommer jag att få ett arbete? Klarar jag av eget boende? Kommer känslan av ensamhet och tomhet att vara kvar hela livet?

De förlorar sina nätverk, familjen, kompisar, släktingar. Hur hjälper ni dem för att hitta nya kontakter?

När vi startade Norrskenet hade vi stora förhoppningar om att kunna bygga hållbara och trygghetsingivande nätverk kring varje ungdom. t.ex. genom att få dem aktiva i föreningslivet, genom kontakt med god man o.s.v. Verkligheten har visat sig vara svårare än så. En del gode män är underbara på att anknyta till sin ungdom, men tyvärr har de flesta inte den relation som vi hade hoppats på. Ungdomarna har inte heller visat så stort intresse av att delta i fritidsaktiviteter. Ett stort hinder att träffa nya kompisar är att våra ungdomar inte får läsa på vanligt gymnasium med jämnåriga. SFI och dess fortsättningsklasser är istället placerade på Komvux. Fördelen är att studiemiljön är lugnare, men tyvärr erbjuds de därmed inga vardagliga möten med andra jämnåriga. Hur man ska förstärka ungdomarnas nätverk är en oerhört viktig bit av vårt framtida arbete. Tiden på grupphemmet är förhållandevis kort och därefter väntar eget boende. Och då spelar nätverket en avgörande roll för hur man kommer att uppleva sitt nya liv i Sverige. Upplevelsen av ensamhet och utanförskap är mycket destruktiv för alla människor och leder snarare till känslor av bitterhet än den avgörande upplevelsen av begriplighet och delaktighet.