Islam och
barnens rättigheter
Till försvar för
förbjudandet av islamisk slöja för barn
Mansoor
Hekmat
Översättning från den engelska utgåvan 1997
av Raul Blücher
Redigerad av Naser
Shishegar
Utgiven av: Irans arbetarkommunistiska partis utlandsorganisation –
Sverige
Januari 2002
Redigerarens
förord
För drygt fem år sedan inledde
Asrin Muhammadi
en omfattande debatt om barnens rättigheter och den islamiska slöjan.
Asrin, medlem i Irans arbetarkommunistiska
parti och Internationella kampanjen för försvaret av kvinnors
rättigheter i Iran (KFKI), krävde i sin
debatt att den svenska lagen ska förbjuda slöjan för barn. Debatten
väckte stor uppmärksamhet i samhället och konfronterades följaktligen
av anhängarna av den islamiska slöjan, kulturrelativismen, de
islamiska aktivisterna och deras sympatisörer. Bland annat
mobiliserade en iransk politisk grupp,Rah
e kargar(1)
islamister i ett seminarium med Alexandra Pascalidou som debattledare.
Följande debattartikel är
Mansoor Hekmats
svar till Rah e
kargar i sammanhang med diskussionen om slöja för barnen 1997.
I artikeln presenterar författaren huvudpunkterna i diskussionen och
framför en rad argument för ett förbud mot slöja för barn. Debatten
har blivit aktuell igen den senaste tiden. Därför ger vi ut en
översättning av Mansoor
Hekmats debattartikel.
Naser
Shishegar
Januari 2002
Två flygblad har
nyligen publicerats i Stockholm mot ”Internationella kampanjen för
försvaret av kvinnors rättigheter i Iran” (KFKI)
och Irans arbetarkommunistiska partis svenska kommitté. Tonen i båda
flygbladen är extremt fientlig. De har samma innehåll, samma
orientering och är kanske även från samma penna. Det första är
undertecknat av redaktionen för den svenska (?) tidskriften Kvinnor
och fundamentalismen, medan det andra är undertecknat av
Rah e kargar
(Irans revolutionära arbetares organisation) själv. Flygbladen kräver
ett omgående och seriöst svar.
Vad som har provocerat
författarna av de två flygbladen är uppenbarligen vårt stöd för
förbudet mot islamisk slöja för barn. De protesterar för att detta
”strider mot friheten att välja klädsel” för muslimer. Det är ett
förnekande av ”minoriteters demokratiska rättigheter”. De säger att
detta krav är ”rasistiskt”, ”fascistiskt” och går tillbaka till ”Pol
Pots och Reza Shahs(2)
metoder”. De anklagar oss för att vi drar in ”staten, lagen och
polisen”. De säger att vi vill ta av slöjan från kvinnor med våld; de
säger att vi har delat upp människor i ”det islamiska folket och dess
fiender”, och att vi håller på att starta ett nytt ”korståg”. Men
detta är bara några av deras mildare anklagelser. Där finns också
anklagelser som i varje samhälle där medborgarnas anseende och
värdighet respekteras och ”minoriteterna” inte är utlämnade på nåd och
onåd till ”sina egna” islamiska traditioner och orientaliska kultur,
skulle resultera i ett ärekränkningsmål och dra in ”staten, lagen och
polisen”.
Våra
meningsskiljaktigheter om barnens okränkbara rättigheter och frågan om
förtryck och förakt mot kvinnor i islamhärjade familjer är säkerligen
substantiell och seriös och måste förklaras och understrykas på ett
tydligt och välunderbyggt sätt. Vi ska komma till det längre fram.
Hysterin i flygbladen är emellertid inte orsakad av teoretiska
skiljaktigheter om dessa frågor. Det är snarare så att de inser att de
än en gång trampat i klaveret offentligt. Liksom för några år sedan
när de stödde fördrivandet av afghaner från Iran (före Sovjetunionens
fall och våra nobla vänners demokratiska dop, när deras älskade läger
var i krig med de afghanska muslimerna och demokrati dittills
betraktades som förbjuden frukt för afghanerna.) Den här gången
orsakas rabaldret av ett möte de sammankallade med avsikten att sätta
kommunisterna på plats och bemöta den massiva offentliga
uppmärksamheten på Asrin
Muhammadis och KFKI:s
uttalande om frågan om islam och barnens rättigheter. Men som deras
egna flygblad visar förväntade de inte sig att mötet så entydigt
skulle omfamnas av muslimerna och, givetvis, ”fundamentalisterna” samt
de passionerade Allah-o-Akbar-ropen och
islamiskt bifallsrop inom sina supportrars led. Nu har de efter några
dagar insett att de har förlorat på detta. De avsåg inte att framträda
så islamiska. Det var inte menat att deras ”demarkationslinje” mot
islamisterna skulle suddas ut så lätt. Islamofili
skulle eventuellt (även om det också är tvivelaktigt) visa sig vara
användbart för ett ”broderparti” som har att göra med en
invandrarbefolkning inom vilken islam har inflytande. Men det är en
skamfläck och en politisk skandal för en organisation som i första
hand har att göra med mer urbana, djupt antireligiösa och, som
flygbladen uttrycker det, ”dandy” invandrare från Iran. En
organisation som än en gång skulle försöka dela upp islam och den
islamiska rörelsen i goda och onda, moderata och fundamentalistiska,
giftiga och matnyttiga, folkliga och icke folkliga, har offentligt
deklarerat sin egen politiska bankrutt, i synnerhet eftersom alla vet
att organisationen i fråga, själv just brås på samma släkte av den
samhällsrörelse och politiska tradition som skänkte det iranska
samhället det Khomeini-vänliga Tudehpartiet
(3) och Aksariyyat(4).
Detta har slutat med att bli en omfattande skandal för dessa vänner.
Detta är deras ”islam-gate” och ”slöja-affär”.
Nu har de insett detta och försöker släta över det i ett sammelsurium
av oväsen. De försöker ursäkta det besvärande stödet från muslimerna
till deras ställningstaganden och idéer genom att skylla det på vår ”vänsterism”
och antiislamiska ”fundamentalism”. Om det inte vore för
arbetarkommunistiska partiets Pol-Potism
och Reza-khanism, så skulle inte de
fundamentalistiska muslimerna kunna rättfärdiga sig och skyla sig
bakom demokratin och sålunda sudda ut gränslinjen mellan dem,
Rah e kargar
och Kvinnor och fundamentalismen. En slug men oanvändbar
ursäkt.
Låt oss ta itu med
nyckelpunkterna i detta argument ett efter ett.
Barnens rättigheter
och den islamiska slöjan
Vi har aldrig sagt
något om att ”dra slöjorna av kvinnornas huvuden” och det med
”polisens” hjälp. Arbetarkommunistiska partiets program försvarar
tydligt friheten att välja klädsel. Men vårt program kräver också
skyddet för barn mot religionens och religiösa sekters övergrepp.
Dessutom betraktar vårt partiprogram det som en förbrytelse att hindra
barn från att åtnjuta sina sociala och medborgerliga rättigheter som
undervisning, nöjen och deltagande i samhälleliga aktiviteter avsedda
för barn. Frågan om friheten att välja klädsel rör vuxna,
dvs de som, åtminstone formellt och
lagligt, har rätt att välja och kan möta konsekvenserna av sitt val –
även om rätten att välja för en vuxen kvinna som är van vid hotet från
den islamiska kniven eller syraburken i hennes ansikte är det
formellaste man kan tänka sig. Argumentet för friheten att välja
klädsel säger ingenting om barnens rättigheter eller den lilla eller
tonårsflickan som lever i en islamisk familj under sina föräldrars
förmyndarskap. Våra kära genier förklarar att distinktionen mellan
barnet och den vuxne ”inte utgör någon skillnad i detta fall”! Jo, det
gör det.
Vi säger att det ska
förbjudas i lag att sätta slöja på huvudet på barn och tonåringar som
inte uppnått myndig ålder, eftersom detta är påtvingandet av en
särskild klädsel på barnet från anhängarna av en viss religiös sekt.
Det faller sig så att försvaret av barnets medborgerliga rättigheter
och barnets rätt att välja (som i sig inte är absolut) kräver att
detta påtvingande stoppas genom lagen. Barnet har ingen religion,
tradition och fördomar. Hon har inte gått med i en religiös sekt. Hon
är en nykommen människa som tillfälligtvis och utan hänsyn till sin
önskan har blivit född i en familj med en särskild religion, tradition
och fördomar. Det är i själva verket samhällets uppgift att
neutralisera de negativa följderna av detta blinda lotteri. Samhället
är förpliktigat att sörja för rättvisa och likvärdiga livsvillkor för
barnen, deras uppväxt och utveckling och deras aktiva deltagande i det
sociala livet. Var och en som försöker förhindra ett barns normala
sociala liv, precis som de som skulle vilja fysiskt våldföra sig på
ett barn med sin egen kultur, religion eller personliga och kollektiva
komplex måste konfronteras med lagens fasta spärr och samhällets
allvarliga reaktion. Ingen nioårig flicka väljer att bli gift,
sexuellt stympad, att tjäna som hembiträde och kokerska för familjens
manliga medlemmar och berövad motion, undervisning och lek. Barnet
växer upp i familjen och samhället enligt etablerade seder,
traditioner och regler och lär sig automatiskt att acceptera dessa
idéer och seder som livets normer. Att tala om barnets eget val av den
islamiska slöjan är ett löjligt skämt. Den som framställer
beslöjandets mekanism av en förskolegammal
flicka som hennes eget ”demokratiska val” kommer antingen från yttre
rymden eller är en hycklare som inte förtjänar att delta i
diskussionen om barnens rättigheter eller kampen mot diskriminering.
Villkoret för att försvara varje form av barnets frihet att erfara
livet, villkoret för att försvara barnets rätt att välja är först och
främst att förhindra dessa automatiska och gängse påtvinganden. Den
som anser att det i frågan om slöjan inte är ”någon skillnad” mellan
barnet och den vuxne borde innan han/hon blir medlem i någon redaktion
eller någon organisations skandinaviska kommitté skyndsamt göra något
åt sitt bakåtsträveri och ignorans när det gäller grundprinciperna av
den fråga som diskuteras.
När dessa människor
talar om ”kränkningen av demokratiska rättigheter” menar emellertid
inte dessa för barnet utan för föräldrarna. Kränker förbjudandet av
den islamiska slöjan för barnet och tonårsflickan föräldrarnas
”demokratiska rättigheter”? Det är vad de hävdar. Lyckligtvis
utvecklas det mänskliga samhället från den tid när hustrun och barnen
ansågs tillhöra patriarken, som var berättigad att sända dem i döden
om han så önskade. Vad dessa människor kallar föräldrarnas
demokratiska rättighet i detta sammanhang är lämningar av patriarkens
stamsamhälleliga rättigheter, vilka lyckligtvis väsentligen kuvats i
samband med sociala framsteg och att samhället blivit mer ”dandy”.
Säkerligen är föräldrars rättigheter mot barnet begränsade och
betingade av barnets universella och lagliga mänskliga rättigheter.
Det är lagens skyldighet (den där ”staten och polisen”) att skydda
dessa. Ingen, vare sig fadern eller modern eller någon annan, har rätt
att slå eller skrämma barnet. Ingen har rätt att beröva barnet hennes
frihet, hindra henne från att få undervisning eller engagera sig i
sport eller att ha ett socialt liv. Ingen har rätt att utnyttja barnet
sexuellt. Ingen har rätt att tvinga barnet att arbeta eller anställa
henne. Ingen har rätt att fysiskt misshandla barnet, inte ens med den
”heliga sharians” sanktion. Ingen har rätt
att beröva barnet någon av de möjligheter som samhällets etablerade
normer tillerkänner henne som hennes rättighet. Dessa varianter av
barnmisshandel är ingens ”demokratiska rättigheter”. Påläggande av
förbud och begränsningar mot fäders och mäns traditionella och
stammässiga allsmäktighet är ett oeftergivligt villkor för barnets
åtnjutande av sina grundläggande mänskliga rättigheter. Våra
deltidsdemokrater borde helt enkelt tro oss på vårt ord att samhället
har tagit ett steg framåt mot att nå denna punkt. Är detta enkla
faktum verkligen så svårt att begripa?
Men kanske den
islamiska slöjan inte kvalificerar sig som en form av barnmisshandel.
Detta är vad de antyder. Trots allt är den islamiska slöjan ”folklig”;
den är ”vår egen”; den tillhör de ”förtryckta invandrarna”; den är en
del av ”oss orientalers” kultur; den är ”antiimperialisternas” dräkt;
rasisterna tycker inte heller om den och den svenska
migrationsministern själv, som är en symbol för fientlighet mot
invandrare går omkring utan slöja. Rent skitsnack. Kommande från en
”ickefundamentalistisk” muslim eller från någon som tillhör ”Mujahedinsekten”
skulle sådant nonsens inte vara förvånande. Men det är verkligen
nedslående att höra att de som gör anspråk på att vara progressiva
kvinnor och fortsätter påminna oss om sina hjärtliga relationer med
”veteraner inom den svenska kvinnorörelsen och den antirasistiska
rörelsen”, inte förstått den islamiska slöjans innebörd och dess
ödeläggande inverkan på små och tonåriga flickors medvetande och liv.
Ska man börja predika för dem om eländet för ett barn som är isolerat
och utpekat, inte vet varför hon inte får simma, umgås fritt med sina
klasskamrater, vara aktiv och lekfull och är fullkomligt maktlös att
ta sig ut ur denna mardröm?! De långvariga följderna av
Tudehpartiets politiska fostran inom denna
samling är så djupa att de inte ens tillfälligtvis snubblar på ett
frigörelsens ställningstagande gentemot islam.
Förbud mot
”obligatorisk” slöja för barn
Detta är den positiva
parollen för dessa människor i fråga om islamisk slöja och barn. De
föreställer sig att de har upptäckt en god, effektiv och demokratisk
formulering. Men parollen säger ingenting och har inte den minsta
effekt på det faktiska förtrycket av barn och särskilt flickor i
islamiska omgivningar. Varför? Tänk efter hur detta kommer att fungera
i praktiken. Om denna formulering blir den samhälleliga normen, så
kommer de enda barn som slipper bära slöja att bli de som kan bevisa
för en domstol eller en tribunal att föräldrarna tvingat på dem slöjan
med våld. Så länge bruk av våld är inte bevisat har ingen olaglig
handling begåtts. Vilken mirakulös formulering! Varje tapper nioårig
flicka med akademiskt betyg i juridik, som är fullt medveten om sina
medborgerliga rättigheter och därutöver beredd på att bli bannlyst av
sin familj samt vittna i domstol mot sina muslimska föräldrar och
stödja detta med tillräcklig bevisning som visar bruket av våld för
att sätta slöjan på hennes huvud, som fyndigt komma med de nödvändiga
argumenten mot föräldrarnas försvarsadvokater och vältaligt kritisera
och tillbakavisa frågan om kulturrelativism, skulle (förutsatt,
förstås, att den svenska industrin inte vid den tidpunkten håller på
att exportera något till den ”islamiska världen”) kunna ges tillstånd
att inte ta på sig slöjan. Var detta barn skulle bosätta sig efter
rättegången och vad som skulle kunna hända henne i busskön eller på
väg till skolan är förstås inte något problem som våra vänner bekymrar
sig om.
Om denna formulering
gör någon nytta är det att
den visar upp naiviteten och ignoransen hos sina supportrar i fråga om
det verkliga livets aktuella mekanismer och problemet med
barnmisshandel i familjen och samhället. Man kan bara påpeka för dessa
stora tänkare att mekanismerna med betvingande och påläggande inom
familjen är helt djupt rotade och fördolda. Ingen drar en pistol mot
barnet för att tvinga på henne slöjan, eftersom barnet inte
ifrågasätter föräldrarnas vilja och önskan. I sitt medvetande tror hon
dem vara i sina fulla rätt och henne själv skyldig även om hon blir
fysiskt misshandlad. Hon betraktar underkastelse under deras
önskningar som en uppenbar plikt. Det är en mardröm för barnet att
förtörna sina föräldrar och förlora deras kärlek eller gillande. Det
är svårt att förstå hur dessa människor förväntar sig att det mod de
kollektivt inte är beredda att visa i att konfrontera muslimerna, ska
visas av ett barn i konfrontation med sina föräldrar och
auktoriteterna inom en religiös familj. Vi trodde att de avsåg att
formulera ett förslag eller en policy till försvar av barnens
rättigheter. Nu inser vi, med tanke på deras paroll, att det är barnen
som tappert ska rädda Rah e
kargar och den svenska tidskriften
Kvinnor och fundamentalismen ur en politisk återvändsgränd. Tänk
bara efter hur många barn per år som med denna paroll befrias från den
islamiska slöjan? Tre, fyra, sju, elva? Är det denna paroll som
förväntas lösa problemet för en generation av förtryckta barn och
tonåringar i Sverige? Låt oss fråga dem, varför bevisbördan eller
skyldigheten att inge klagomål inte ligger på barnet i andra liknande
fall? Är ni beredda att endast förbjuda ”obligatoriskt” barnarbete
eller ”påtvingat” sexuellt utnyttjande av barnen? Eller förbjuda
kroppsligt övergrepp mot barn bara när den utförs mot hennes
önskningar eller äktenskap för en minderårig flicka endast om det är
”mot hennes vilja”? Vill ni endast förbjuda ”påtvingad” sexuell
stympning av flickan? Har vi inte rätt att anta att om i vart och ett
av dessa fall barnet självt är likgiltigt eller ger sitt medgivande
eller avstår från att inge klagomål eller drar tillbaka sitt klagomål,
så har inget brott begåtts, er ansvarighet upphör, ert samvete är rent
och ni kan gå tillbaka till ert svenska redaktionsmöte och mötet med
er organisations skandinaviska kommitté?
Denna paroll är tomt
och hycklande. Det är en formulering skapad för att undvika frågan och
inte reta muslimerna. Att sätta slöjan på små flickor är per
definition en religiös och kulturell pålaga från en viss religiös
sekt. Precis som anhängarna av ”Himlaportssekten” inte tillåts ta med
sig sina barn i döden när de begår självmord för att nå ”Moderskeppet”
så är det inte tillåtet för islamsektens medlemmar att helt enkelt
tilldela de små flickor som kommer till världen bland dem isolering,
slaveri och rättslöshet för kvinnor i sin kult. Samhället är
berättigat, ja, verkligen förpliktat att försvara dessa barns
rättigheter även om de själva är ovetande om vad som händer dem eller
villigt har accepterat det. Samhället har rätt att kräva att de
sociala standarder som till följd av upplysningen och av många
människors rättvisa kamp nu övergått till att bli normer, ska iakttas
även när det gäller dessa barn. De är inte rätt och slätt sina
föräldrars egendom. De är respektabla samhällsmedlemmar med vissa
rättigheter och samhället är ansvarigt för att säkerställa dessa
rättigheter. Var och en som uppriktigt vill hindra påtvingandet av den
islamiska slöjan på barn, var och en som verkligen vill att de
tusentals flickor som är offer för den islamiska slöjan i dag ska
befrias från den, ska också inse att den islamiska slöjan måste
förbjudas för barn. Endast detta krav står för verkligt stöd åt
flickor i islamiska familjer. Endast detta krav tillåter familjer, som
hyser motvilja mot att ha den islamiska slöjan men tvingas gå med på
det under press från islamiska grupper och den stämning som dominerar
deras omgivning, att motstå denna press och handla mer humant. Endast
detta krav inger de mödrar, som själva en gång känt av orättvisan och
har sympati för sina döttrar, mod att skydda sina barn i familjen och
att ha något att säga till om. Endast detta krav skulle verkligen
isolera förhärdade, trångsynta fanatiker och religiösa utpressare i
invandrarmiljöer. Endast detta krav står för det minst plågsamma och
mest principfasta sättet för barn att befrias från den orättvisa de
får utstå.
Spöket ”lagen och
polisen”
Ett av våra allvarliga
brott tycks vara att vi begärt att lagen ska hindra denna kränkning av
små och tonåriga flickors rättigheter i islamiska miljöer. Vi har
krävt att en viss variant av barnmisshandel och inskränkning av
rättigheter för barn ska förbjudas i lag. Deras reaktion i den här
frågan är otrolig. Detta är att ”tillgripa lag och tvång!”, det drar
in ”lås och bom!” De skriker ”Pol Pot!”, ”Reza Shah!”, ”Le Pen!”. Som
om det var första gången de hörde någon kräva en ändring av lagen,
legala garantier till stöd för en rättighet och mot kränkningar av
den. Det är inte klart om vi ska betrakta deras motstånd mot statens
ingripande till barnens försvar som en nyligen antagen anarkism och
superrevolutionism eller som att de gått
med i rörelsen för begränsande av statens roll och marknadsdyrkan,
vilket tycks vara förutsättningen för att bli ansedd som demokrat i
den postsovjetiska världen! Någon bland dessa ”svenska feministiska
och antirasistiska rörelser” borde ju faktiskt ta sig omaket att
förklara för våra nydemokrater att hela kampen för reformer och
avskaffande av diskriminering är en kamp om lagen; förändring,
förbättring och förverkligande av lagen. Någon borde förklara för dem
att jämlikhetssträvande arbetare och kvinnor har gått igenom många
strider för att principen om jämställdhet mellan män och kvinnor,
mammaledighet och arbetslöshetsersättningar har tagits in i
arbetslagstiftningen, till förmån för bland andra våra nobla vänner.
Någon borde berätta för dem att kvinnorörelsen, medborgarrättsrörelsen
i USA, antiapartheidrörelsen och miljörörelsen alla har varit rörelser
för att förändra lagen och sätta lagens stöd bakom sina krav. Lagen är
det som huvudsakligen står i fokus för kampen för reformer i
samhället. De som talar om kvinnornas rättigheter och försvaret av
barnen men på förhand deklarerar att de vill lämna landets lagar
utanför och inte behöver förändra dem kan inte tas på allvar. Medges
att det är en ny världsordning och att våra vänners svenska sponsorer
inte förstår persiska. Men det är en klen ursäkt för att prata strunt.
Om de upprepar dessa ”briljanta” idéer på svenska, om de skriker ”Le
Pen” och ”Pol Pot” åt den feministiska rörelsen som begär ett
antagande av lagarna till förmån för kvinnorna, om de smädar
fackföreningarna som kräver ett förbud i lagen mot barnarbete, om de
förolämpar pensionärer som bestämt yrkar på kontroll från staten,
lagarna och ”polisen” över deras besparingar i pensionsfonder för att
sätta stopp för att de slösas bort, så skulle de första att visa dem
på dörren vara just dessa ”svenska feministiska och antirasistiska
rörelser”.
Det är dessutom inte
klart varför antagandet av vilken lag som helst ska tolkas som att
sätta folk ”bakom lås och bom”. Skrämmandet av människor på mullornas
sätt och det papegojlika upprepandet av de västerländska regeringarnas
utnötta kalla krigets skymfningar och lögner mot kommunister, om också
föraktliga, förvånar oss inte när de kommer från dessa personer.
Sanningen är att antagandet av en lag för att förbjuda den islamiska
slöjan för barn skulle liksom alla andra civilrättsliga förordningar
resultera i att majoriteten av folket följer dem utan vidare spisning.
Resultatet av en sådan situation är att många flickor i islamiska
familjer skulle befrias från dessa trassligheter utan dagliga
konflikter. Vad beträffar vilka åtgärder som skulle vidtas i de fall
där lagen inte följs, kan diskuteras vidare separat. Att parkera en
bil framför brandkårens vattenkran på gatan är också förbjudet och än
så länge har ingen arresterats för denna förseelse ens i Iran eller
Indonesien. Att köra motorcykel utan hjälm är också förbjudet och
denna lag är i konflikt med sikhernas turbaner. Men detta faktum har
inte hindrat att lagen antas och ingen sikh har kallat det för ett arv
av Pol Pot och Reza Shah eller en kupp avsedd att sätta sikherna bakom
lås och bom. Poängen är att genom antagandet av lagen erkänns och
etableras principen om barnets rättigheter samt principen om att
religionen är föräldrarnas privatsak och inte ska påtvingas barnet och
inskränka barnets medborgerliga rättigheter som samhällsnorm. Och
slutligen kanske det bör påpekas att det är föräldrarna som är
ansvariga för brytandet mot denna lag och inte barnet. Barnet som bär
slöja har själv inte begått något lagöverträdelse.
Men vad är dessa
personers alternativ? Om lagen inte får ingripa, hur kan det då bli
ett slut på vardagens mardröm för flickor i islamiska familjer? Deras
svar är ”kritisk dialog”, vägledning, ”större stöd för flickor i
islamiska familjer” och ”större makt för oberoende folkliga
organisationer och institutioner”. Med andra ord ska frågan lämnas
över till den privata sektorn och idéernas marknadsmekanismer. Mer
tillgångar och ”makt” ska tilldelas organisationer som den svenska
tidskriften Kvinnor och fundamentalismen och ”välkända
TV-personligheter” som vet hur de ska ”leda ett möte” för att arbeta
mot fundamentalismens tillväxt bland invandrare, på det sätt som vi
har bevittnat, genom att mobilisera moderata muslimer och stödja
tolerant islam. Under tiden ska flickor i islamiska familjer ha
tålamod, respektera sina troende föräldrars demokratiska rättigheter.
De kommer i sinom tid att informeras om det befriande resultatet av
dessa ansträngningar genom det underbara TV-programmet Mosaik.
Vi ska titta närmare på
den ”materiella” basen för detta ställningstagande längre fram. Men
för dem vars verkliga bekymmer är berövandet av mänskliga rättigheter
för en grupp av den nuvarande generationen barn i detta samhälle är
dessa synpunkter tomma och värdelösa. Barnets rättigheter ska
garanteras genom samma mekanismer som alla andra rättigheter i
samhället. Lagen ska förändras till förmån för avskaffandet av
diskriminering av flickor i islamiska familjer. Lagen ska försäkra
flickorna från kränkning av deras rättigheter genom religiösa sekter.
Lagen ska erkänna rätten för dessa bortglömda medlemmar i det svenska
samhället att fritt besluta om religion när de kommer upp i myndig
ålder och att under tiden dit ingen religiös tro eller ritual,
isynnerhet dessa med sådana ödeläggande effekter, ska påtvingas dem.
Var och en som inte är beredd att sätta lagens och statens stöd bakom
dessa uppenbara offer för barnmisshandel och kvinnohat, är säkert, om
inte demagog, oförmögen att fatta problemets grunder.
Minoritism
och kulturrelativism
Kärnan i dessa
personers högervridna, islamiska ställningstagande är begreppet
kulturrelativism och frågan om ”minoriteter”. Detta ska tas itu med i
detalj någon annanstans. Det räcker med att säga att
kulturrelativismens teser och sammansättningen av politiska linjer,
statliga bestämmelser och ickestatliga åtgärder i väst baserade på dem
är ett djupgående rasistiskt fenomen. Kulturrelativism är en
täckmantel för att skapa en omfattande social, legal, intellektuell,
emotionell, geografisk och civil apartheid bland invånarna i ett land
baserat på distinktioner av ras, etnicitet och religion. Dess resultat
är att skapa små, slutna och regressiva samhälle av icke-europeiska
”minoriteter” i hjärtat av en vit, europeisk ”majoritet”.
Denna tendens måste
hindras. Alla svenskar är medborgare med lika rättigheter och ska leva
enligt samma sociala lagar och normer. Till skillnad från dessa andra
delar vi inte in samhället i kulturella, religiösa, nationella och
rasenliga majoriteter och minoriteter. Vi
står för lika och universella lagar och friheter för all mänsklighet
som ska omfatta alla oavsett kön, ras, etnicitet osv. Vi anser inte
oss själva som del av någon minoritet. Barnen som står i centrum för
den här kontroversen tillhör inte någon minoritet. De är svenska
invånare som ska kunna åtnjuta alla de rättigheter, friheter och
möjligheter som införts för barn till följd av ansträngningar från på
varandra följande generationer av progressiva, upplysta och
jämlikhetssträvande människor i detta samhälle.
Kontroversen om den
islamiska slöjan avspeglar i sig själv även vilken typ av människor
anhängarna av kulturrelativism och minoritism
är: den svenska borgarklassen som anser att invandrare och främlingar
för alltid är främmande för det svenska samhället och förelägger sig
själv uppgiften att kontrollera dem och hålla dem borta från den
sociala metabolismen i Sverige så billigt som möjligt. Intellektuellt
och socialt följer kulturrelativismen samma mål som skapandet av
getton gör i fråga om bostäder och bosättning. På denna sida av
ekvationen behöver den på så sätt skapade falska minoriteten
hövdingar, shejker, ordningsmän och övervakare – folk av ”deras egen”
sort och ras, som ska hjälpa majoritetssamhället att styra
minoritetssamhället, som ska förebygga spänningar och uppror i
minoritetslägret och inifrån minoritetssamhället förebygga
eftersträvandet av ett integrerat, förenat samhälle, hålla nere
förväntningarna och berättiga apartheidideologin genom
minoritetssamhällets språk och kultur.
Och detta är den ärade
befattning för vilken dessa personer bereder sig. De ber staten om
”makt och auktoritet”. De är uppmärksamma på att minoritetssamhällets
religion och ritualer och ”de islamiska föräldrarnas demokratiska
rättigheter” ska bli oskadda. De gör stort väsen och väcker ont blod
mot antagandet av enhetliga lagar som syftar till att begränsa de
traditionella auktoriteternas makt i minoritetsmiljön. De lovar den
lilla minoritetsflickan ”mer stöd”. För minoriteten braverar de med
förbindelser med och stöd från myndigheterna, välkända personligheter
och sympatiska individer inom majoriteten, medan de visar majoritetens
myndigheter entusiastisk hosianna och godkännande från den religiösa
delen i minoritetslägret. De hoppas bli minoritetsvärldens interna
chefer. De är människor som har en fot i vardera av de två världarna;
i centrat bär de jeans, blir feminister och gör anspråk på att
försvara medborgerlig frihet på svenska, medan de i lokaliteten tar på
höftskynke, huvudduk och aba(5)
samt på byprästerskapets och basarens
ungdomars rotvälska kallar människor som talar om modernitet ”dandy”.
De har till fullo förstått ordningen för dagen och gör sitt yttersta
för att genomföra den. Målet är att hålla minoritetssamhället borta
från majoritetssamhället och hålla det i en kulturell, politisk och
intellektuell karantän. Målet är att undvika en polariserad, rastlös
atmosfär. Målet är att hindra ”tillväxten av fundamentalism inom andra
generationen invandrare”. Målet är att skydda Sverige mot islamisk
terrorism.
Detta recept är
olyckligtvis inte bara skadligt för flickorna i islamiska familjer;
det banar också väg för islamisk reaktion och terrorism. Det har
bevisats gång på gång att tillbakadrivande av religiositet och
religiös reaktion inte är möjlig utan genom otvetydigt försvar av
mänskliga värden mot religionen. Det har bevisats gång på gång att
förebyggande av religiöst barbari inte sker genom att muta det och
försöka ge det ett mänskligt ansikte, utan genom att kämpa mot
reaktionära religiösa trosföreställningar och praktiseringar. Vilket
pris ska dessa personer betala för att inse att islam och religion
inte har någon progressiv, försvarbar fraktion? Hur många gånger ska
det bevisas att endast förekomsten av ett sant radikalt frigörande
alternativ kan rycka undan mattan
under politisk islams
fötter? Är det så svårt att fatta att förhindrandet av islamisk
reaktion och terrorism inte är möjligt genom att rättfärdiga denna
förbenade terror inom familjens ram eller att förstå att
minoritism och kulturrelativismens politik
är oförtjänt service åt den islamiska reaktionen genom att
tillhandahålla den sociala och kulturella miljön för dess rekrytering?
Icke desto mindre har
dessa personer inte mycket till chans att spela en medlares roll
eftersom de har att göra med en räcka invandrare som inte bara är
ickereligiösa utan är djupt antireligiösa. Den islamiska slöjan är
inte en fråga som berör invandrare från Iran. Detta är en
invandrargrupp som har stor sympati för den europeiska livsstilen och
har kommit hit just med avsky mot islam.
Islamofili må visa sig vara lönande politisk affär bland
invandrare från några andra länder, men den är inte efterfrågad inom
denna särskilda grupp. Samtidigt framhäver detta faktum den viktiga
roll som iranska invandrare kan spela i det svenska samhällets framtid
genom att utforma den islamiska reaktionens öde i detta land. Denna
grupp kan å ena sidan tjäna som modell för moderniteten bland
invandrare från de andra så kallat islamiska länderna, medan den å
andra sidan har fria händer att kämpa mot islamisk reaktion, eftersom
de mer än de andra begriper religionens natur och den religiösa
staten. De kan sålunda bli sanningens röst mot islamisternas
propaganda, kören av Rah e
kargars likar och kulturrelativismens
anhängare. Arbetarkommunistiska partiet i Sverige gör sitt bästa för
att engagera dessa invandrare till stöd för barnens rättigheter och
stoppandet av den islamiska reaktionens tillväxt såväl som den
rasistiska politik som skapar kulturella getton.
***
Den omstridda frågan är
av största vikt. Den polarisering som uppstått är djup och verklig. I
vilken utsträckning dessa gruppers oväsen och demagogi kan lappa ihop
Rah e kargars
nya politiska skandal är ovidkommande. Det som är viktigt är att de
som förespråkar frihet, jämlikhet och sekularism
måste komma fram mangrant mot statlig rasism i västerländska samhällen
och dess teser och politik för att forma en kulturell och social
apartheid och emot reaktionära, regressiva och opportunistiska trender
bland invandrarna själva. Arbetarkommunistiska partiet förbinder sig
till denna kamp. Försvaret av flickornas rättigheter i islamhärjade
miljöer och islamiska familjer är en oskiljaktig del av denna kamp.
Irans
arbetarkommunistiska parti – svenska kommittén
1997-06-13
Noter
1.
En nationalistisk, prosovjetisk grupp som bildades i Iran 1980.(red:s
anm)(tillbaka
till text)
2.
Reza-khan kom till makten genom
statskuppen 1921 och utnämnde sig sedan till shahen av Iran. Under sin
tid (1925-1941) införde han lagen om avskaffandet av slöja 1936 enligt
vilken kvinnorna förbjöds att bära slöja på offentliga platser.
Polisen fick order att dra av kvinnornas slöjor på gatorna. (red:s
anm)
(tillbaka till text)
3.
Det nationalreformistiska, prosovjetiska partiet i Iran. Det stödde
aktivt och samarbetade med den islamiska regimen. (red:s
anm)
(tillbaka till text)
4.
En nationalistisk, prosovjetisk organisation som stödde aktivt
Khomeini och senare Khamenei. (red:s
anm)
(tillbaka till text)
5.
En slags löst sittande slängkappa eller mantel avsedd för islamiska
präster.
(red:s
anm)(tillbaka
till text)
